Familjer med barn med problematisk skolfrånvaro måste veta vilken hjälp de kan förvänta sig av samhället

För en tid sedan redovisades alarmerande siffror kring hur många barn i Sverige som går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. 14,8 procent av eleverna som lämnar årskurs 9 saknar behörighet enligt Skolverkets statistik (230928). Det är minst tre elever i varje klass på 30 elever. Bakom varje siffra finns ett barn som får till sig att den inte klarar det som alla andra verkar klara av. Skolan är barnets vardag utanför familjen där barnet ska pröva sina vingar och utvecklas på ett självständigt sätt. Om skolgången istället blir för svår, av flera olika anledningar, och inga anpassningar till barnet görs så kommer barnet ofrånkomligt att få en stukad självkänsla. I värsta fall kan det leda till att barnet tappar sin tro på framtiden och att det finns en plats för hen i ett framtida samhälle. Det är mycket allvarligt. Vi tror inte att någon skulle säga emot att en fungerande skolgång är en viktig faktor för att en individ skall kunna ha bästa möjligheter att fungera i samhället, men trots det finns det inte några gemensamma riktlinjer för hur samhället ska agera när ett barns skolgång inte fungerar. När är till exempel en frånvaro från skolan så alarmerande att skolan behöver signalera? Här skulle vi vilja att det finns en gemensam riktlinje för skola och föräldrar att hålla sig till.

haggebroder_Photography_of_a_middle_aged_woman_talking_to_a_boy_879074b8-8c76-4de2-9d7b-f8c54319de5f

Det finns inte heller någon gemensam syn på hur stödet till det barn som har svårt att vara i skolan ska se ut och vem som ska ge det. När vi möter föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro är det inte ovanligt att de inte vet var de ska vända sig för att få det stöd som barnet behöver. Ofta beskrivs att en viss lärare eller socialsekreterare visade sig vara extra insatt eller bra på att förstå situationen, ibland har det varit precis tvärtom. Oavsett så har det varit ett lotteri kring vilken hjälp barnet och familjen kan få beroende på vem de har mött. Så kan vi inte ha det! Flera föräldrar beskriver att de själva får axla ansvaret att vara expert både på sitt barns svårigheter, men också att de ska vara den som ska bidra med idéer på vad skolan ska göra för att lösa situationen kring barnet där. Utöver denna kompetens ska föräldern också samordna en uppsjö av professionella kontakter, och driva frågan kring vem ska göra vad. I vissa fall kan det bli så att möte efter möte passerar, olika professionella har olika lösningar på situationen och den lilla energi som finns kvar och som behövs tar snabbt slut.

Detta vill vi förändra då vi vet att när ett barn utvecklat en mer omfattande skolfrånvaro kan den inte kan lösas enbart av skola och föräldrar. Vi menar att behöver skolan ha en gemensam riktlinje kring när de ska reagera på en problematisk skolfrånvaro. Detta ska inte se olika ut beroende på vilken skola barnet går på. När skolan sedan gör en orosanmälan till socialtjänst behöver även socialtjänsten ha en gemensam riktlinje för hur de ska hantera ärendet och vilken roll de ska ta. Vi menar också att socialtjänsten har en viktig roll både i att kartlägga hur den sammantagna situationen för barnet ser ut, att sammankalla – och leda samverkan mellan olika professionella och föräldrarna samt att avlasta föräldrar ett samverkansansvar så att de kan få ägna sig åt att vara just föräldrar i ett redan pressat system. Vidare behöver socialtjänsten också vägleda till stöd, antingen hos annan aktör såsom habilitering eller barn- och ungdomspsykiatri, eller vid sin egen öppenvård.