När ett barn inte mår bra i skolan får det flera konsekvenser för barnet själv, föräldrar, berörd skola och samhället i stort.
När ett barn stannar hemma från skolan skapas en känsla av misslyckande och skuld. Ofta gentemot föräldrar och andra vuxna som jobbar för att få tillbaka barnet till skolan. Barnet är ofta väl insatt i att det inte är bra att vara hemma och det är inte ett val som barnet gör utifrån bristande motivation eller trots. Ofta handlar det om att kraven i skolan är för höga och vardagen blir helt enkelt oöverkomlig. Vi vet att en riskfaktor för sjukskrivningar av vuxna från arbetsplatsen är att deras arbetssituation inte är hanterbar eller att den ställer krav som den enskilde inte kan leva upp till. Vi behöver tänka likadant kring barn som stannar hemma från skolan.
När barnets vardagsstruktur inte fungerar vet vi att det drabbar alla i hemmet. Föräldrar blir sjukskrivna, utmattade. Konfliktnivån ökar i hemmet och i vissa fall uppstår det även våld mot barnet eller våld av barnet mot föräldrar eller materiella ting i hemmet. Alltsammans konsekvenser av frustration och maktlöshet inför situationen som uppstått.
I takt med att hemsituationen blir allt mer belastad blir avståndet till skolan allt längre. Samtidigt bollas frågan från skola till socialtjänsten i form av en orosanmälan. Socialtjänsten kanske bollar tillbaka till skolan. Och familjen blir lämnad
Ofta kommer socialtjänsten in i ett sent skede, då en våldssituation uppstått eller då barnet isolerat sig helt. Kanske finner barnet andra sammanhang att få lyckas, genom att bli delaktig i kriminella- eller andra destruktiva sammanhang, vilket gör att socialtjänsten betraktar det som sitt uppdrag. Det lidande som den utveckling kostat och den ekonomiska belastningar som då uppstått ser vi är helt onödiga. Kommer vi tidigt i de barns liv som inte mäktar med skolan kan vi verka både på kort och lång sikt – för barn – föräldrar – samhälle.
Emma Söderholm & Gisela Appelgren